Nu är vi många, plötsligt. Kameldamer, alltså. Till min häpnad ser jag ett otal kameldamer på nätet, och de flesta har en företagssajt. När jag startade den här bloggen så var jag ensam om det namnet. Men strunt samma. Jag behåller det - för det finns alldeles särskilda skäl till att jag valt det.    Min dotter, som gick bort för snart elva år sen, älskade kameler. Det var hennes favoritdjur och jag känner att något av henne lever vidare i mig med det namnet. Inte bara så, vi hade så mycket gemensamt att jag har fortsatt mina samtal med henne i det tysta. Nej, jag lider inte av någon sorts depressiv förvirring, inte alls. Hon bara finns där, för alltid.     När jag nu återupptar den här bloggen efter ett års uppehåll, så är det för att försöka få kontakt med någon annan förälder som mist sitt barn. Det finns många saker som jag skulle vilja diskutera, inte bara sorgen i sig utan också rent praktiska saker. Men alla som vill är naturligtvis välkomna att gör...