Gammal är äldst, säger man ju, alltså gamla har bättre erfarenhet av livet än yngre, och vet därför oftast bäst hur problem skall angripas. Inte alltid, skulle jag vilja påstå. Inte jag, till exempel. Om vi vänder på påståendet och hävdar att äldst inte alltid är gammal, så blir diskussionen genast intressantare.    Jag har nu firat min sjuttifemårsdag, något som för femtio, sextio år sen skulle ha fyllt mig med fasa, ja, själva tanken föreföll orimlig. Inte jag! Men nu är jag där. Och jag som är en stark motståndare till ålderdiskriminering, jag känner plötsligt någon sorts avsmak för mig själv. eller ren skräck.    Det låter helt enkelt för mycket. Eller snarare det är för mycket.    Jag känner mig inte gammal. Det finns många som inte gör det. Men - vad kan jag egentligen ha kvar att se fram emot? I bästa fall tio år, i sämsta fall tio till - eller sex veckor. Om detta vet man ingenting. Tiden är knapp hur som. Jag hinner och kan inte göra de reso...