Är gammal alltid äldst?

Gammal är äldst, säger man ju, alltså gamla har bättre erfarenhet av livet än yngre, och vet därför oftast bäst hur problem skall angripas. Inte alltid, skulle jag vilja påstå. Inte jag, till exempel. Om vi vänder på påståendet och hävdar att äldst inte alltid är gammal, så blir diskussionen genast intressantare.

   Jag har nu firat min sjuttifemårsdag, något som för femtio, sextio år sen skulle ha fyllt mig med fasa, ja, själva tanken föreföll orimlig. Inte jag! Men nu är jag där. Och jag som är en stark motståndare till ålderdiskriminering, jag känner plötsligt någon sorts avsmak för mig själv. eller ren skräck.

   Det låter helt enkelt för mycket. Eller snarare det är för mycket.

   Jag känner mig inte gammal. Det finns många som inte gör det. Men - vad kan jag egentligen ha kvar att se fram emot? I bästa fall tio år, i sämsta fall tio till - eller sex veckor. Om detta vet man ingenting. Tiden är knapp hur som. Jag hinner och kan inte göra de resor jag planerat i mina drömmar för inte ens tio år skulle räcka, jag kommer antagligen att få en stroke till och bli ett vårdpaket i många år eller jag kommer inom en kort tidsrymd att utveckla min vilande lungtumör till en blixtsnabbt växande elaking. 

   Se inte så dystert på framtiden, säger någon. Nej, det borde jag ju inte göra. Jag har inga direkt märkbara yttre krämpor. Men skulle jag få för mig att mer ingående besvara en såpass enkel fråga som hur jag mår, ja, då blir det jobbigt läge. Inte många vill höra om andras problem, hellre då berätta om sin egen artros eller vad det nu kan vara.

   För att inte känna sig gammal finns det många trick att ta till. Skönhetsoperationer till exempel. Jag skulle aldrig göra det. Ett stelnat ansikte är lika dött som en karnevalsmask, särskilt med påkletat smink. Alla äldre ser dåligt och bilden av den åldrande Anita Ekberg bär syn för sägen. Men som ung hade jag kanske fixat till bysten, jag med mitt dåliga självförtroende. Som tur var fanns inga pengar. När jag härförleden såg Klimpens flickvän på Youtube tappade jag andan av förfäran. Denna lilla smala speta kånkade omkring på säkert tiokilos bomber och verkade dessutom mäkta stolt över det.  Klimpen är alltså Berts plågoande, om nån minns filmerna från åttiotalet. 

   Men som sagt,  ogjort är bäst, åtminstone till en viss gräns.

   Radion språkprogram tog för något år sen upp frågan om vad som gör att det lätt går att skilja yngre från äldre bara man hör dem prata. Ord och uttryck  som "det suger", "vi skall chilla", "ammen vadå" varvas med utfyllnadsord som "typ" och "liksom", för att inte tala om citatkonstruktionen "å han ba". Ingen äldre person skulle prata på det sättet, möjligen plocka in ett "liksom". För visst skulle det låta onaturligt? Det är en generationsfråga, förstås. Jag minns att min mamma brukade använda ordet "eljest". Aldrig jag. Men "kul", det var ett nytt ord jag gärna tog till. Absolut inte min mamma...

   För att inte känna sig gammal finns annat att ta till. Man kan hänga med i vad som rör sig i samhället, man kan läsa nyutkomna böcker och se omtalade filmer redan när de nyss haft premiär. Man kan försöka vårda sin kropp så mycket det går och aldrig visa sig med veckogammalt otvättat hår. Man kan cykla omkring i senaste tuffa modellen av cykelhjälm och lyssna på häftig musik. Man kan bjuda hem folk på konstiga pastarätter och dricka rödvin till långt fram på nätterna, Man kan... Ja, det är banne

mig mycket man kan, bara tiden finns. Den tid som krymper alltmer. Och när som helst:

   - Vem är du?

   - Jag är Döden.

   Men jag tar mig själv i kragen och lyfter upp mig ur den bekväma fåtöljen. Nu skall jag ut och cykla i en blek oktobersol. Det blir kul.