D et är den12 januari, det är just i dag nio år sen och dörren till korridoren står öppen på Radiumhemmet. Svag sång hörs, den närmar sig, melodin är välkänd. Luciasången. Det är lördag och kanske är det mycket att stå i på Karolinska den här helgen, många korridorer som skall besökas, många sjuka som skall glädjas mitt i allt det svåra. För luciadagen är ju först i morgon.  O ch jag undrar om du hör, du som ligger där i sängen, under djupa rosslingar och med hundvalpsliknande gnyendes när du andas ut. Min dotter. Men jag hoppas att du hör, att du får minnas något vackert de här sista minuterna i ditt liv. Ett liv som de på sistone fyllts av ständigt ökande morfindoser, näringstillförsel och tömningar av svagt rosafärgad bukvätska. Till slut togs sonden bort, och så började väntan på det oundvikliga slutet. En väntan som drog ut på tiden. Du ville inte dö. Du hade mycket kvar att göra i livet och du hade dem som behövde dig. Men liemannen tar inga hänsyn. L ucian blev s...