Så fint det kan bli... och så hemskt!

Det är den12 januari, det är just i dag nio år sen och dörren till korridoren står öppen på Radiumhemmet. Svag sång hörs, den närmar sig, melodin är välkänd. Luciasången. Det är lördag och kanske är det mycket att stå i på Karolinska den här helgen, många korridorer som skall besökas, många sjuka som skall glädjas mitt i allt det svåra. För luciadagen är ju först i morgon. 

Och jag undrar om du hör, du som ligger där i sängen, under djupa rosslingar och med hundvalpsliknande gnyendes när du andas ut. Min dotter. Men jag hoppas att du hör, att du får minnas något vackert de här sista minuterna i ditt liv. Ett liv som de på sistone fyllts av ständigt ökande morfindoser, näringstillförsel och tömningar av svagt rosafärgad bukvätska. Till slut togs sonden bort, och så började väntan på det oundvikliga slutet. En väntan som drog ut på tiden. Du ville inte dö. Du hade mycket kvar att göra i livet och du hade dem som behövde dig. Men liemannen tar inga hänsyn.

Lucian blev som en symbol för ditt öde. Inte bara för att jag såg dig som en sorts martyr för samhällets fiender i våra dagar, miljöhotet, utan också för att lucian själv kunde varit du, med det långa ljusa håret. Farligt nära elden, ja, om man svänger till det litet, men de elektriska ljusen skulle ju i alla fall föreställa eld. Eld och hår. En farlig kombination. Och du blev på så vis offer för andra faror, men faror som till syvende och sist hade med ditt hår att göra, din stolthet. Det du inte ville offra. 

Men nu är hjässan kal och jag har bevarat en lång ljus slinga av det i en plastpåse. I fall. Då när vi trodde på undret.

Då och då kramar du min hand hårt, hårt och jag viskar i ditt öra, jag tror att du hör, både mina ord och luciasången. Nu är den alldeles utanför dörren och jag ser något vitt skymtat förbi. Vi turas om att rensa munnen från gult slem, att väta dina spruckna läppar med en tops. Jag halvligger vid huvudändan och min hand ligger mot ditt hjärta som slår långsamt, åh, så långsamt. Mellanrummen blir längre och längre medan sången avtonar i korridoren. Jag väntar på det oundvikliga, det sista slaget och sen inget mera. Så blir allt stilla. Du vänder upp huvudet och tycks se på något i taket, med ett lätt förvånat uttryck i ansiktet. Ett litet ljud kommer ur strupen och så är det slut.

Slut.

Och aldrig mer kan jag höra luciasången utan att strupen snörs ihop av sorg och av vrede. Ändå var det ju så vackert, ändå fick du ju en så fin avslutning på ditt korta liv. Jag försöker väl se något positivt med detta. Men det är svårt. Så svårt.