J ag har just avslutat Maggie O'Farrells senaste bok Jag är, jag är, jag är och kan inte minnas att jag läst något liknande tidigare. Att hon kan gripa tag i en vet jag efter värmeböljan i somras när jag läste just om - en värmebölja. Kanske lockades jag av att ta del av andras vädervåndor, men snabbt insåg jag att annat fascinerade mig mera, nämligen djupdykningen i familjehemligheter. Beskrivningen av familjer i kris. En sedan länge gift man försvinner när han skall hämta tidningen. Så rullas det ena efter det andra upp. Perfekt bladvändare.    Så när jag fick syn på O´Farrells senaste väntade jag mig ett par timmars god och spännande läsning igen. Men riktigt så blev det inte. Här har hon åstadkommit något helt annorlunda. Boken är, vad jag kunnat utröna, självbiografisk och djupt personlig. Den handlar om sjutton olika tillfällen när hon har varit nära döden eller hade kunnat dö. Inte så muntert, kanske, men uppläget gör att man ändå fortsätter, för som katten tycks ...