Att som katten ha nio liv

Jag har just avslutat Maggie O'Farrells senaste bok Jag är, jag är, jag är och kan inte minnas att jag läst något liknande tidigare. Att hon kan gripa tag i en vet jag efter värmeböljan i somras när jag läste just om - en värmebölja. Kanske lockades jag av att ta del av andras vädervåndor, men snabbt insåg jag att annat fascinerade mig mera, nämligen djupdykningen i familjehemligheter. Beskrivningen av familjer i kris. En sedan länge gift man försvinner när han skall hämta tidningen. Så rullas det ena efter det andra upp. Perfekt bladvändare.

   Så när jag fick syn på O´Farrells senaste väntade jag mig ett par timmars god och spännande läsning igen. Men riktigt så blev det inte. Här har hon åstadkommit något helt annorlunda. Boken är, vad jag kunnat utröna, självbiografisk och djupt personlig. Den handlar om sjutton olika tillfällen när hon har varit nära döden eller hade kunnat dö. Inte så muntert, kanske, men uppläget gör att man ändå fortsätter, för som katten tycks hon ha nio liv. Är man klar med kapitlet Tarmar - ja, varje kapitel handlar om hur någon kroppsdel råkat illa ut - så måste man helt enkelt få veta vad Blodomlopp går ut på. Och Lungor. Och... 

   En del upplevelser gränsar till det makabra och man undrar: Har detta verkligen kunnat hända? Kan en läkare ha betett sig på detta nonchalanta vis? Kan någon fortsätta att leva med ett eksem som trotsar all beskrivning? Kan någon som haft en machetekniv mot strupen verkligen fortsätta med ensamma skogspromenader? Och så vidare, och så vidare. Alla som någon gång utsatt sig för fara eller varit allvarligt sjuk bläddrar på, sida efter sida, utan att kunna sluta. 

   Man börjar tänka på sitt eget liv. När hade jag själv kunnat råka illa ut? Dö? Jag drar mig med ens till minnes många tillfällen. Drunkning tre tillfällen. Bilolycka fyra tillfällen. Förgiftning ett tillfälle. Överfall tre tillfällen, minst. Fallolycka oräkneliga tillfällen. Ja, säkert annat också. Och jag bleknar vid tanken. Att jag lever i dag är ju egentligen förvånande. Samtidigt som jag inser att det inte duger att klumpa ihop dessa dystra "tänk om att-händelser" till en sorts biografi i O´Farrells spår, så leder läsningen förstås till reflektioner: man får vara tacksam för att man lever. Klyschigt men sant. Däremot går jag inte lika långt som O´Farrell, att jag medvetet trotsar döden. När hon talar om att hon genom alla faror och allt elände blivit en person med Stort Mod citerar hon John Donne:

                                                      Yvs inte, Död, fast man har kallat dig

                                                      för mäktig, fruktansvärd, är du ej det...

                                                      ...och Död, du kan ej döda mig.

Vackra rader, vacker tanke, det där att leka med döden. Så modig är sannerligen inte jag, inte i dag. Tidigare i livet, ja, absolut. Men man lär sig. Numera är jag snarare feg och lär så förbli. Spänning kan man hitta på annat sätt, inte minst hos Maggie O´Farrell.