I den inspirerande tv-serien Babel intervjuades nu senast författaren Bart Moyeart med anledning av att han fått årets Alma-pris, det pris som instiftats till minne av Astrid Lindgren. Han berättade hur han som barn formligen slukat hennes böcker och om de djupa spår som de satt i honom. Hur djupa insåg han inte förrän långt senare. Han kallade dem fundament, en sorts byggstenar som man bygger vidare på och som man aldrig riktigt förmår rasera. Eller ens vill.    När jag lyssnade till honom insåg jag vad jag alltid anat - att jag inte kunnat bli annorlunda än vad jag nu är. Och jag är annorlunda, åtminstone i jämförelse med människorna omkring mig, vilket nu inte skall tolkas i positiv mening. Ånej. Men jag har förstått att de där som är annorlunda finns, bara inte här och nu. Inte utanför knuten. Min knut. F ör att försöka förstå mitt dilemma räcker det egentligen med att blicka bakåt.    Ett: jag växte up som ensambarn, utan tillgång till lekkamrater, ...