Om fundament

I den inspirerande tv-serien Babel intervjuades nu senast författaren Bart Moyeart med anledning av att han fått årets Alma-pris, det pris som instiftats till minne av Astrid Lindgren. Han berättade hur han som barn formligen slukat hennes böcker och om de djupa spår som de satt i honom. Hur djupa insåg han inte förrän långt senare. Han kallade dem fundament, en sorts byggstenar som man bygger vidare på och som man aldrig riktigt förmår rasera. Eller ens vill.

   När jag lyssnade till honom insåg jag vad jag alltid anat - att jag inte kunnat bli annorlunda än vad jag nu är. Och jag är annorlunda, åtminstone i jämförelse med människorna omkring mig, vilket nu inte skall tolkas i positiv mening. Ånej. Men jag har förstått att de där som är annorlunda finns, bara inte här och nu. Inte utanför knuten. Min knut.

För att försöka förstå mitt dilemma räcker det egentligen med att blicka bakåt.

   Ett: jag växte up som ensambarn, utan tillgång till lekkamrater, inte på nära håll i alla fall, Två: Jag växte upp i ett skogsbryn, vid en såg och vid en å. Tre: Jag saknade både den intellektuella stimulans och den rent fysiska kontakt som de flesta barn väl får i dag, om det så är dataspel eller en klapp på axeln. Allt detta färgades på den tiden av ett mod, eller låt oss säga oförsiktighet, och av en pinsam brist på insikt om var gränserna gick i det sociala interagerandet, något som är helt försvunnet i dag och ersatt av något annat som låg och pyrde jämsides, nämligen skräcken för "de stora". I dag är det bara den biten av överbyggnaden som är kvar, bara lätt omstöpt och rentav förvärrad efter de erfarenheter som ett långt liv kan ge.

Varför jag aldrig fick några syskon kan jag bara ana. Utan att gå in på detaljer kan jag antyda att det inte fanns särskilt goda förutsättningar. Inte alla kan göra underverk med två fiskar och fem kornbröd, om man säger så. Dessutom var tydligen min ankomst där på BB en skräckupplevelse sådant slag att den helst inte skulle upprepas. 

   Men under hela min barndom och vuxna liv har jag velat ha syskon, velat ha en stor familj - och då menar jag stor. Eller velat vara delaktig i en gemenskap. Eller i ett "gäng". Redan som sexåring läste jag mycket, helst böcker om andra barn som hade varandra. Barnen i Bullerbyn till exempel. Pippi. I den första utgåvan av denna för så många fyrtiotalister omvälvande bok fanns en bild av Ingrid Vang Nyman, som fångade mig så till den grad att jag sedan dess identifierat mig med den: den ensamma flickan sitter vid ett bord och stirrar in i en ljuslåga. Kanske tänkte hon på sin mamma i himlen, men det spelar ingen roll för det var ändå jag. Eller ta bilden av hur Britta, Lisa och Anna övernattar på höskullen. Vilken lycka! Just samhörigheten, alltså! Sen fortsatte det med Mästerdetektiven Blomkvist, Fem-böckerna, Tvillingdetektiverna och en del annat i samma genre. När romantiken kom in i mitt liv blev det Fickjournalen och Allas Veckotidning. Alltså, prydhet och förljugna kärlekshistorier. Hå, hå, ja, ja, vad detta kom att prägla en.

För att komma åt all denna lycka, all denna visdom, sprang jag runt i gårdarna och slukade sådant som de vuxna barnen lämnat efter sig. Inte hade jag förstånd nog att inse att jag trängde mig på! Inte var det någon som hittade på vad man skulle göra, det fick man göra på själv. Jag klättrade upp på hörännen och i brädstaplar varifrån jag knappt vågade ta mig ner igen. Jag pratade med hönsen. Vem skulle jag annars prata med? Jag lånade ekor i smyg för att plocka näckrosor vars stjälkar var så sega att man fick böja sig ordentligt för att få av dem. Nej, det gick inte så bra och nej, jag kunde inte simma.

   Många var de tillfällen då jag kunde ha brutit nacken, drunknat eller farit illa på annat sätt när jag for ut och in i gårdar och på torpställen, när jag obekymrat strosade omkring i skogen. Just skogen  var mitt käraste tillhåll. Där utforskade jag det mesta, lärde mig att harsyra gick att äta, upprättade en kyrkogård för döda fåglelungar, fick en inblick i vuxnas erotiska förehavanden och i till och med i dödens härjningar. Men rädd var jag aldrig. Ett sådant förhållande till skogen alltsedan barnsben berättade Kerstin Ekman om i radions söndagsintervju för ett tag sen. Hon berättade också om sitt behov av ensamhet. Där kände jag igen mig. Det finns alltså andra pippiflickor som vuxit upp i en skog och sen inte kan lämna den. Men jag var tvungen. Rädslan tog över.

Vad finns kvar? Läsandet förstås och längtan efter syskon, rejält förgylld.  Som liten satt jag och klippte pappersdockor, hela familjer som aldrig hade mindre än tolv, tretton barn. Som vuxen drömde jag om en lika stor familj men råkade visst satsa på fel häst. Det blev inget långbord där alla skrattade och pratade i italienskt gemyt. Det blev ingenting alls. Vid läsningen av Vigdis Hjorts autofiktiva och rätt otäcka roman Arv och miljö, med dess oförsonliga syskonhat, fick jag mig ändå en tankeställare men det var nog bara tillfälligt. Fundamentet med alla de byggstenar som undan för undan lagts på, inte minst den som handlar om olika rädslor, står stadigt. Ensamheten är inte att föredra om man nu kan välja.