I kväll ska vi grilla!

                                                                    

- I kväll ska vi grilla!
- Grilla? Vadå?
- Ja, asså... griiilla! Varårå?

Så mycket innefattas i detta ord, själva sommaren först och främst, men också ett kollektivt ätande runt maten med anor långt bak till grottstadiet. Lagat den över eld har man ju i och för sig gjort i senare tid också, i de välbesuttna öppna spisar har stekarna roterat på sina spett till långt fram på sextonhundratalet. Sen blev det mer mondäna rätter som serverades, inbakad svan och annat i den stilen. Men att sitta i trädgården och häva sin öl, greppa köttstyckena med bara nävarna och blanda sin svett med andras under gemytligt tjoande, det tillhör urmänniskans enkla nöjen, och denna föreställning om trivsam samvaro ploppar upp under några efterlängtade månader i vårt solfattiga land.

Sill och potatis till midsommar, givetvis, men över resten av sommaren härskar grillnörden.

I går fattades beslut om eldningsförbud även på den egna tomten. Den egna tomten! Elin Peters skriver i DN en läsvärd krönika om hur just detta provocerar svensken, även om jag inte är riktigt på det klara med hur hon själv ställer sig till det hela.

Eldningsförbud, alltså. Så vad händer nu? Nu när vi haft mer sol än nånsin? Och tydligen kommer att ha ett tag till. Man rasar - detta överanvända ord blir plötsligt helt rätt använt. Man rasar över att sommaren är förstörd. En generationsfråga? De som nu sitter med sina grillar, engångs likaväl som monstermodeller, har aldrig upplevt den förgrillska tiden, eller vad man nu skall kalla det, de är antagligen födda på sjuttiotalet och har dessutom upplevt mannens intåg i köksregionerna. Stolta står de med höjda grillspadar vid sitt skötebarn, och bara de vet när köttstycket skall vändas. Gamla tiders kokfruar, släng er i väggen! För att inte tala om nutida fruar som under veckorna troget vänder på familjens falukorvsskivor. Nej, vid de stora begivenheterna, grillkvällarna, ikläder sig husfadern sitt fettfläckade skinnförkläde, så att det djuriska i akten skall betonas. Ja, bäraren själv, även den mest tunnhårige spink, kan då få känna sig litet djurisk för en stund.

Eldningsförbud. Nämen, dra på trissor! På den egna tomten! Där måtte man väl ändå få göra som man vill! Den djuriske hötter ilsket med näven. - Andras tomter gränsar kanske till din, invänder kanske den mer tänkande medborgaren försynt, men inget buskigt ögonbryn höjs en millimeter, bara ett hotfullt grillspett. Där flög den kollektiva känslan i väg som en spottloska i medvind! Känsla, ja. Hur tänker den semesterfirare som ynkar sig över att semesterresan till Grekland inte blev av som tänkt? Åttio personer har dött och en hel stad har förkolnat i lågor. Själv kan han ju stanna hemma på sin ännu obrutna tomt.

Om jag har grill? Nej. Om jag gillar grillat kött? Ja.