Vad är en tant?

Jag håller just nu på och läser De sista tanterna av Fatima Bremmer, hon som fick sån lysande framgång med boken om Ester Blenda Nordström. Men den här handlar om hennes motsats, kan man säga. Alla som haft en riktig tant i sin släkt - och det har de flesta över trettio år - måste ta boken till sitt hjärta. Igenkänningsfaktorn är stor.

   Enligt författaren bär en riktig tant beige poplinkappa, hatt eller basker, präktiga skor och har handväskan i ett fast grepp, hon har hembakat på bordet och blomskott i vattenglas på fönsterbrädan, är noga med att göra rätt för sig, förhäver sig inte och tar inte plats, men kan oftast ryta till om det är något.

   Ja, så kan man nog definiera en tant. I svenska 30- och 40-talsfilmer dräller det av dem, med Julia Caesar som självklar pansardrottning. De övriga återkommer i film efter film, ständigt i samma roll - tantens. Längre avancerar de aldrig, så grundmurad är tantrollen. En gång tant alltid tant. Synd på så rara ärter, där finns namn som borde fått en andra chans. Mer om det en annan gång.

   När jag numera tänker på de tanter jag mött, inte minst min egen mamma och hennes väninnor, så blir jag rörd. Det blev jag inte förr, snarare irriterad. Jag hade svårt att förstå att de inte kunde hänga med sin tid och för mig föreföll de hopplöst gammalmodiga. Fatima Bremmer menar att de som föddes under trettiotalet, t ex hennes egen älskade mormor, ändå fick några "stänk" av den tonårskultur som vällde fram från USA under femtiotalet. Annars var hon urbilden av just en tant.  Men min mamma var äldre och nån mormor har jag aldrig lärt känna, farmor alltför sällan. Så min mamma och hennes väninnor, det var de som var mina "tanter".

   Det finns ett underbart foto, taget i en trädgård en julidag, där dessa sex, sju tanter sitter omkring ett kaffebord, med hembakat givetvis. Alla har vita baskrar och ljusa sommarjackor över blommiga sommarklänningar troligen i crimplene. Allas ler blitt mot kameran och ingen har just då tårta i munnen eller knaprar på en finsk pinne. Man vet att föra sig, särskilt inför kameran. Men bakom de där leendena fanns ju alltid annat, sorg och smärta, avund och ibland elakhet. Ett foto säger så mycket, men sällan sanningen.

   Jag blir rörd, skrev jag. Jag blir rörd därför att jag först nu kunnat placera in dem i den sociala historia de tillhör, först nu har jag insett vad i tiden som kom att forma dem till vad de blev, att de vidare alltid är formade av någon annan, att även de har haft mödrar och för all del fäder, som inte blev vad de blev utan orsak. Det tänkte jag inte på som tonåring, ja, knappast sen heller. Mycket ångrar jag av vad jag kunde häva ur mig. Jag ville aldrig lära mig baka småkakor, om man nu skall nämna det mest lindriga trotsbeteendet, men listan kan göras lång. Verkligen lång. Jag skulle ju inte bli tant. I och för sig har jag nu åldern inne, men jag kom ju att präglas av helt andra värderingar. Jag stämmer inte in på definitionen - även om Fatima Bremmer skriver att vi alla en gång kommer att klä oss i praktiska städrockar och vara noga med att torka smulorna av bordet. Tja, jag vet inte jag, men hennes bok är i alla fall underbar läsning. Synd att den är svår att få tag i nu. Biblioteken har den, förstås.

   Att det förutom Ester Blenda finns en drös av kvinnor som faktiskt aldrig blev tanter, har man ju hört talas om.  Mer om det en annan gång.