För en hel del år sen fanns något som kallades mjölkbar. Där kunde man för en billig penning, kanske för en femma eller så, få exempelvis torsk med äggsås och på det äppelkräm. En sådan mjölkbar låg vid Skoltorget i Skara, där jag  under några omskakande år gick i läroverket, som den tidens skolform hette. Eftersom skolmåltiderna ännu inte uppfunnits, kunde vi som åkte smalspårig järnväg från landsbygden äta där, om vi inte ville tillbringa frukostrasten i ett mörkt källarrum med medhavda smörgåsar och mjölkchoklad i termos. Detta var 1955-56. Året därpå fi...

När jag var liten fick jag höra att jag pratade konstigt. Det förstod jag inte själv och det är väl därför jag minns det. Fram till skolåldern var mitt enda umgänge böcker, visserligen barnböcker men ändå. Det måste ha färgat av sig på mitt språk, Den tidens barnböcker var också annorlunda. I dag underlättar ju Max kaka och Totte bakar läsinlärningen redan för mycket små personer. Men då, då gällde Tomtar och troll, Flickornas julbok och Utvandrarna. Inte helt lätt, kanske, ens i sjuårsåldern. Numera kan jag konsten att färga om mitt språk för olika ändamål och i olika situationer, även om man ändå lätt avslöjar sig. Språket visar ens personlighet. Idiolekt, kallas det. Två tv-kändisar som avslöjar sig just genom sitt språk, eller till och med skapar sin egen bild utåt,  är Leif G W Persson och Ernst Kirchsteiger, den ena mer eller mindre omedvetet, den andra mer eller mindre medvetet.  Att sen kroppsspråk och arten av verksamhet spelar in är förstås självklart. Det ...