Språket avslöjar er!

När jag var liten fick jag höra att jag pratade konstigt. Det förstod jag inte själv och det är väl därför jag minns det. Fram till skolåldern var mitt enda umgänge böcker, visserligen barnböcker men ändå. Det måste ha färgat av sig på mitt språk, Den tidens barnböcker var också annorlunda. I dag underlättar ju Max kaka och Totte bakar läsinlärningen redan för mycket små personer. Men då, då gällde Tomtar och troll, Flickornas julbok och Utvandrarna. Inte helt lätt, kanske, ens i sjuårsåldern.

Numera kan jag konsten att färga om mitt språk för olika ändamål och i olika situationer, även om man ändå lätt avslöjar sig. Språket visar ens personlighet. Idiolekt, kallas det. Två tv-kändisar som avslöjar sig just genom sitt språk, eller till och med skapar sin egen bild utåt,  är Leif G W Persson och Ernst Kirchsteiger, den ena mer eller mindre omedvetet, den andra mer eller mindre medvetet.  Att sen kroppsspråk och arten av verksamhet spelar in är förstås självklart. Det är inte lätt att ljuga om sig själv - eller är det?

Leif G W Persson ser ju mycket trulig ut i rutan, rent av besvärad, tittar sällan på sin vänliga assistent eller på publiken där ute nånstans, grymtar mest till någon gång och replikerna är knapphändiga. Därför är hans senaste bok, den om Wille Vingmutter, en guldgruva vad gäller de uttryck han flitigast använder, de som med andra ord ger en bra karakteristik av karln. Han räds inte att hugga huvudet av dem, som han anser har gjort honom en oförrätt, med ord som "korkad", inte heller att avfärda olika utredningar som "illa skötta". Å andra sidan kan han lika frejdigt berömma medarbetare som "alldeles utmärkta personer". Han vet på pricken vad som "stör" honom eller vad han däremot "inte har problem med". Ofta återkommer han till ordet "moral" när han talar om sig själv, vilket väl visar att han tampas med en viss skuldproblematik. Det kan man förstå... Vad säger då detta om mannen i fråga? Jo, att han inte är lätt att ha att göra med, och att han vet om det.  Han är samtidigt  ytterst medveten om att han är udda, ofta i hetluften, inte sällan avskydd rentav. Ett annat favorituttryck är nämligen "en sådan som jag". Hur han innerst inne är framkommer mer än väl i boken, där inte alls bara den buffliga sidan visas upp , utan faktiskt också en annan, bilden av en djup och inkännande människa, en som ser in i alla sina inre skrymslen.  

Ernst Kirchsteiger fläker inte ut sig på samma sätt, men där har man ju än så länge bara tv-figuren att gå efter. För inte längesen såg jag med lätt förakt på hans mysprogram, ja, tittade gjorde jag aldrig. Nu gör jag det. De ger mig ro i själen under svåra tider. Allt blir så bra, bara man gör si och så, för i tv-soffan är vi med, hela tiden. Ordet "vi" sveper med oss i allt han företar sig, och titt som tätt inflikas en försynt undran: "Eller vad tror ni?" Det är vi och Ernst. Ofta lutar han sig då fram och ser oss djupt i ögonen och kallar oss för sina vänner, gärna åker då kameran fram och fixar en närbild av de där blå förtroendeingivande ögonen. Det är så långt från Perssons trumpenhet man kan komma. Sättet att ta sig an saker är också det diametralt motsatta. Mot den förres djupgående analyser ställs den senares rätt genomskinliga spontanitet. Ernst ställer sig bara under en björk och gör saker, påkomna i ögonblicket liksom: "Titta vad jag har hittat!" Jo, en gammal sliten mjölkpall som vips blir ett soffbord, "hur fint som helst". Ja, det är ett annat älsklingsuttryck. Men till allt detta kommer ytterligare en dimension, nämligen hans milt erotiska uttryck. Han griper sig an sina uppgifter "med frustande näsborrar", han smeker ömt sina lampskärmar tillverkade av gamla mjölsäckar,och han håller kärt upp en morot som han kallar "den lille kraken". Att fritera grönsaker är till och med "litet syndigt och farligt" - och så ger han till ett hest skratt som får oss att hoppa till där i soffan. Ernst! Va! Fast där går ju gränsen. Det får kittla till men inte mera. Persson är knappast upphetsande på det sättet, men avslöjar sig utan skrupler som notoriskt otrogen och stor kvinnokarl, utan att närmare gå in på saken.

Men nu under sommaren är annars mord och snickerier det som ger stora upplagor och höga tittarsiffror. Tydligen också för kvinnor. Eller är det något annat?