Jag håller just nu på och läser De sista tanterna av Fatima Bremmer, hon som fick sån lysande framgång med boken om Ester Blenda Nordström. Men den här handlar om hennes motsats, kan man säga. Alla som haft en riktig tant i sin släkt - och det har de flesta över trettio år - måste ta boken till sitt hjärta. Igenkänningsfaktorn är stor.    Enligt författaren bär en riktig tant beige poplinkappa, hatt eller basker, präktiga skor och har handväskan i ett fast grepp, hon har hembakat på bordet och blomskott i vattenglas på fönsterbrädan, är noga med att göra rätt för sig, förhäver sig inte och tar inte plats, men kan oftast ryta till om det är något.    Ja, så kan man nog definiera en tant. I svenska 30- och 40-talsfilmer dräller det av dem, med Julia Caesar som självklar pansardrottning. De övriga återkommer i film efter film, ständigt i samma roll - tantens. Längre avancerar de aldrig, så grundmurad är tantrollen. En gång tant alltid tant. Synd på så rara ärter, d...

Det finns filmer som vrider ur själen, träffar ens allra innersta, som knaprar på det likt en sån där fransk hjärtmask, ni vet, de där otäckingarna som egentligen inte angriper människor. Men det känns så. Och då handlar det förstås nästan alltid om bra filmer, mycket bra filmer.    Jag har sett tre stycken som blivit mycket uppmärksammade och hyllade, men jag kan absolut inte tänka mig att se om dem. Varför? Den franska hjärtmasken var där i biomörkret.    En film, Guldbaggebelönad, såg jag för flera år sen, Återträffen av Anna Odell som handlade om olika typer av mobbning och om utanförskap. Har jag varit mobbad? Nej, inte som elev i alla fall. Det kan inte ha varit därför som hjärtmasken tog sig en tugga. Igenkänningen handlade nog dels om känslan av utanförskap, dels om min rädsla för att säga sanningar och med det såra folk. Men utanförskap lär det ju vara så många som känner! Ja, i det tysta kanske, för detta talas sällan om. Och då är det ju ingen tröst där ...