Hjärtmasken var där

Det finns filmer som vrider ur själen, träffar ens allra innersta, som knaprar på det likt en sån där fransk hjärtmask, ni vet, de där otäckingarna som egentligen inte angriper människor. Men det känns så. Och då handlar det förstås nästan alltid om bra filmer, mycket bra filmer.
   Jag har sett tre stycken som blivit mycket uppmärksammade och hyllade, men jag kan absolut inte tänka mig att se om dem. Varför? Den franska hjärtmasken var där i biomörkret.
   En film, Guldbaggebelönad, såg jag för flera år sen, Återträffen av Anna Odell som handlade om olika typer av mobbning och om utanförskap. Har jag varit mobbad? Nej, inte som elev i alla fall. Det kan inte ha varit därför som hjärtmasken tog sig en tugga. Igenkänningen handlade nog dels om känslan av utanförskap, dels om min rädsla för att säga sanningar och med det såra folk. Men utanförskap lär det ju vara så många som känner! Ja, i det tysta kanske, för detta talas sällan om. Och då är det ju ingen tröst där i biofåtöljen.
   Men visst var filmen bra.

   För en tid sen såg jag även Trädgårdsgatan av Olof Spaak, en film som handlar om ett knarkande ungt par och deras barn. Många problem och konflikter var det ju, men det som gjorde att hjärtmasken åt sig vidare var slitningarna om ett av barnen, vars nya familj var Jehovas vittnen. Miljökontraster så det skriker om det. Egentligen ville ingen ha honom alls, det var det värsta. Man får nog ha varit med om ett par svåra vårdnadstvister för att .önska att filmen bara tog slut nån gång, vilket jag gjorde. Vad som ändå fick mig att sitta kvar var Karin Franz Körloff, senast sedd i Vår tid är nu, och Simon J. Berger från Torka inte dina tårar utan handskar. Nästan oigenkännliga som det unga knarkarparet, och sååå bra!

   Men visst var också filmen bra.
   Den tredje filmen såg jag förra veckan. Det var Gräns av Ali Abassa. Klart man blir nyfiken på  denna så omskrivna film som nu är Oscarsnominerad! Under föreställningen var jag illamående i stort sett hela tiden, särskilt under kärleksscenerna, kanske. Varför? det grubblar jag fortfarande över. Men jag tror att det handlar om det där utanförskapet och den där känslan av att vara annorlunda som jag lider av. Lider? Nja, kanske inte precis, men känslan finns ju där. Alltid. Ändå är det just detta filmen vill belysa och antagligen få publiken att acceptera. Men jag gjorde inte det, jag blev tvärtom äcklad av de otäcka utseende och lätena, mycket mer än av daggmaskätandet. Det ligger väl djupt förankrat i min egen självbild.
   Men visst var också den filmen bra.
   Och man kan ju alltid smeta över hjärtmaskens bett med Mama Mia om man vill.