- I kväll ska vi grilla! - Grilla? Vadå? - Ja, asså... griiilla! Varårå? Så mycket innefattas i detta ord, själva sommaren först och främst, men också ett kollektivt ätande runt maten med anor långt bak till grottstadiet. Lagat den över eld har man ju i och för sig gjort i senare tid också, i de välbesuttna öppna spisar har stekarna roterat på sina spett till långt fram på sextonhundratalet. Sen blev det mer mondäna rätter som serverades, inbakad svan och annat i den stilen. Men att sitta i trädgården och häva sin öl, greppa köttstyckena med bara nävarna och blanda sin svett med andras under gemytligt tjoande, det tillhör urmänniskans enkla nöjen, och denna föreställning om trivsam samvaro ploppar upp under några efterlängtade måna...

Som barn fick jag som alla andra ofta frågan: -Vad ska du bli när du blir stor då? Svaren är präglade av sin tid. Många små flickor sa med längtansfull röst att de skulle bli maaamma... en del sa sjuksköterska för man ville ju ta hand om såna det var synd om. I våra bokmärkskartor kunde man se små söta flickor i den tidens blåvita uniform. Pojkarna är utklädda till piloter. Själv ville jag bli teckningslärare, ja, det hette så på den tiden. Jag kluddade på allt. Det fanns inte en svartvit bild som undgick mina färgkritor, inte ett tomt papper som lämnades vitt och fint. Dit med pennan, bara! Nu blev det inte så, och tur var väl det med tanke på arbetsmarknaden.    Sen dess har mycket hänt, yrken har försvunnit och andra har uppstått. Vem vet i dag vad en handelsresande var? De sista exemplaren sågs väl till på sextiotalet. Om kvällarna syntes de med sina grogglas på stadshotellen där de bodde, tragikomiskt förevigade i Lars Molins Saxofonhallicken. Och vem har om tjugo ...

               Ingen   ser väl så snäll ut som Mark Levengood, nästan litet för snäll för att han skall tas för en av oss. Men det är han ju inte heller. Snarare är han sinnebilden för En God Människa, en som är upprörd bara med ett mjukt leende. Plus den där snällrösten han har, och snällhjärtat. Mark tror inte på ondska, inte på elakhet, vrånghet, rasism eller homofobi. Inte egentligen. Inte i längden. I sommarpratet nyligen nämnde han rättegången mot de killar som misshandlat honom i Mora, och att en av dem nu uttryckt sin ånger. Mark är nu inte Mark om han betvivlar detta. Tvärtom. Han är övertygad om att det skedda var en tillfällighet, att alla människor i grund och botten är snälla.    Det är inte jag.    Vi lever i en tid som kräver vaksamhet, där snällhet ofta är en mask som döljer just homofobi och rasism. Ställen som Almedalen har blivit en Folkets Park där somliga politiker inställsamt slickar si...