En stark kvinna!

Så är det då dags! Dags för filmen om Colette som jag älskade så högt under mina tidiga läsår. Med en suck av välbehag ser jag den välbekanta lummiga trädgården rulla fram på bioduken, med alla blommor och köksväxter, med alla vindlande gångar i det höga gräset, med alla undangömda vrår där ingen ser en. Och katterna! Det första kameran fokuserar på är emellertid en sovande katt som vällustigt börjar sträcka på sig vid fotändan av en säng, sen kryper den upp hos huvudpersonen som helst vill ligga och dra sig litet till. Colette. Tonen anslås direkt.

   Och jag njuter... det här kommer att bli en upplevelse, ett nostalgiskt dopp i Claudineböckernas värld.

   Men så blir det inte. Detta är en annan film än vad jag väntade mig. Intrigen är nämligen renodlad och begränsad till den period då författarduon Willy och Colette producerade böckerna om henne själv, fast under hans namn, Willys. Och vem var då han? Jo, en skrivande kändis som börjat få ont om pengar och behövde en succé. Och succé blev det. Hon själv, Colette, fick däremot inte synas i sammanhanget fast det var hon som skrev allihopa, tidvis inlåst. Hon var ju inget namn i de litterära kretsarna, ja, ingen alls, en lantlolla, kan man säga. Filmen handlar om parets liv tillsammans under denna tid, under "La Belle Epoque", och vilket liv sen! Visst njuter man ohejdat av miljöerna och av de särpräglade figurer som dyker upp i det parisiska nöjeslivet. Allt är tidstroget återgivet, ta bara den diamantbehängda sköldpaddan som uppträder som prydnadssak på en av dessa makalösa tillställningar. Inget som skulle gå för sig i dag, väl. Den finns där som en symbol för bådas totala utanförskap. Men det varar inte länge. Efter några års anpassning slutar det med den starkares seger, då Colette till slut får nog och avslöjar humbugen. Hon blir erkänd medan mannen kryper ut i kulisserna. Bra så!

   Fattigparis då? Ser man inte skymten av, förutom några gatflickor i samband med Willys förlustelser - ja, man måste ju förstå männens behov, eller hur? Säger Willy och förmodligen hela hans manliga generation. Att Colette tar sig ur alla förödmjukelser är filmens stora behållning, förstås. Tidsexposén är den andra. När Colette bestämmer sig för en karriär inom varietébranschen får man se ett träningspass på en dansskola. Träningsdräkterna! Att se dem är kanske värt halva biljettpriset...

   Men när det kommer till den psykologiska bakgrunden brister det rejält. Vad i all sin dar fick den sextonåriga skolflickan att, efter en stel artighetsvisit där på landet, rumla runt med gamle Willy i en höbal så där tvärt? Ingen vet. Och hur uppstod hennes intresse för kvinnor? Ingen vet det heller. Frågan är om Willy och Colette ens hade en kärleksrelation, med betoning på kärlek. Antagligen inte, och då är filmen säkert ett snitt ur den tidens verklighet.

   Hur Colettes liv blev efteråt är ju minst lika intressant, ur kvinnohistorisk synvinkel. Men det är en annan film. Eller kunde bli.