Om att lösa inträdesbiljett

Jag twittrar. Ibland, och bara om det dyker upp något intressant. Det gjorde det plötsligt, en kommentar om en i dag fyrtioårig författare och dotter till en av de akademiledamöter som fortfarande klamrar sig fast vid sin stol. Hon hade blivit publicerad med en artikel i The Guardian och innehållet var överraskande, eftersom det i svensk press tidigare bara antytts att vissa ledamöters anhöriga fått närgångna inviter av den numera rikskände ledaren för kulturscenen Forum. Jag talar förstås om Kulturprofilen.
I denna artikel kunde jag läsa en utförlig beskrivning av hur hon som mycket ung hade låtit sig förföras av denne man. Eller, ja, förföras är nog att ta i. Hon verkar ha sett det hela som en inträdesbiljett till den inre cirkeln, om jag förstått rätt, och skyller på ungdomligt oförstånd. Oförståndiga har vi alla varit som unga, det förebrår jag ingen för, men det är just det här med "inträdesbiljetten"...

För att göra en lång historia kort så hände följande. Efter ett enskilt samtal i en soffa om de dikter som skulle läsas upp och med en viss närkontakt så gick paret in i ett angränsande rum. Kulturprofilen låste dörren och beordrade den unga poeten att ta av sig kläderna. Det gjorde hon och la sig på golvet medan han nöjde sig med att hasa ner sina svarta jeans ett stycke. Så genomfördes akten, helt utan känslor från det så kallade offrets sida. Man kan ju fråga sig hur rolig hon själv var, förstås. Eftersom hon nu gick med på det. Väntade han sig kanske något annat? Hon hade ju faktiskt gjort som han sa utan att blinka. I motsats till de kvinnor som sen kom att anklaga Kulturprofilen i DN.

Det är absolut inte så att jag vill försvara Kulturprofilen, tvärtom. Han är värd sitt straff i och med att den unga poeten var i beroendeställning. Men det är ändå en sak här som plötsligt framgår med oönskad tydlighet, nämligen att underkastelsen försiggick utan motstånd och att belöningen var en "inträdesbiljett" till de som räknades på Forum. I metoo-rörelsen har beskrivningen varit svartvit, medan verkligheten otvetydigt består av schatteringar.

När jag som sjuttonåring flanerade på Portobello Road träffade jag en medicinstudent som påstod sig ha en konstateljé strax intill. Han målade vid sidan om. Ville jag se hans tavlor? Ja, det ville jag gärna. Väl inne i den så kallade ateljén bjöd han på några piller, låste och gick ut. Innan jag blev alltför snurrig lyckades jag få upp den halvruttna dörren och slank därifrån. Inget hände. Jag var inte ute efter något alls, en romans kanske. En bland många liknande historier. Ungdomligt oförstånd.
   En motsatt historia. Under min studietid fanns det olika sätt att tillskansa sig framgång. Några lyckades utmärkt genom att uppvisa andra talanger än de rent studiemässiga, om det vaga uttrycket tillåts. Det cirkulerade rykten om några docenter och lektorer som i så fall gärna gav godkänt eller mer. I något fall blev det frutitel på köpet, i ett annat fall skreks det till av obehag och det blev en lindrigare rättssak som emellertid snart föll i glömska. Det akademiska livet stördes inte nämnvärt heller för den skyldige.

 I dag är det annorlunda. Allt nagelfars och oförsiktiga yttranden har lett till självmord. Jo, man skall vara försiktig också med vad man säger. Visst. Jag menar bara att det tyvärr alltid har funnits "inträdesbiljetter" och att man måste vara försiktig också med dem. Och med sig själv.