En vägg är en vägg

Biblioteket är för alla. Där finns alla sorter, hög som låg.Jag kikar in i hörsalen och ser att det bara är föredragshållaren och assistenten där, hon som skall ordna med projektorn och se till att det finns kaffe och pepparkaka. Det skall talas om Kultur och människor på Kinnekulle. Intressant. Mina barndomstrakter. Säkert finns det något jag inte hört förut. Eller en hel del. Det är ju snart ett halvt sekel sen jag bodde där.  

   I väntan på att det skall bli dags sätter jag mig strax utanför salen, i ett av båsen med schackbräden. Det är ordnat så att dessa ligger vid en av ytterdörrarna. De och tidningshyllorna. Om man drar sig för att gå in genom huvudentrén, där det det är nära till böcker, oroväckande mycket böcker, och personalens vakande ögon, kan man lätt slinka in genom den för en pratstund med likasinnade, särskilt om det som i dag är bitande kallt ute.

I båset bredvid sitter det vanliga gänget, de som inte hörs in till de större salarna och som knappast heller passar in där. Schack har ingen av dem en tanke på att spela, nej, det är som vanligt viktigare saker som avhandlas. En av dem har ett par påsiga byxor som är nerfläckade av något, senap kanske, eller något annat gult. Rösten jag hör är hes och mycket uppbragt:

   -Men för fan, Glenn, jag har en lösning. Jag lägger en hundring på att jag fixar stålarna. Du vet ju att jag har blitt av med två jävla fingrar när den där typen... ja, alltså... Berra, han bet mig ju, den jäveln, men han skall fan i mig få betala!

    -Den andre muttrar något ohörbart.

   -Handskar? Jamen, jag har ju för fan skinnhandskar, men att få på och av sig dom när man skall pinka och käka pizza, det funkar ju bara inte. Lika bra utan. Men du, vi hörs i morn om det. Adios!

  Och han stirrar moloket på sina röda händer, där två fingerstumpar hänger som oformliga prinskorvar. Så ser han upp.

   -Nämen, tjäna mannen! Hörru, jag har en sak att snacka med dig om...

   Jag ser en kortväxt figur med rött tovigt skägg och med oklippta hårtestar som hänger ner i ansiktet och döljer ögonen. Öppen jeansjacka och inte helt ren tröja med hål på magen. Plötsligt rycker han till och linkar därifrån så fort han kan, med den andre efter sig. Han ser rädd ut. Så faller en halvtom flaska ut ur fickan och rullar i väg mot förföljaren. Jag hinner se hur han tar upp den och tycks överväga något. Kanske hur det skulle bli med pengarna. Så rycker han på axlarna, vänder sig mot schackbåset och skrockar belåtet:'

   -Glenn, för fan, skall du med ut en sväng och ta en sup?  

   Och de slinker ut genom dörren.

   

På andra sidan väggen börjar den fåtaliga publiken bänka sig. Jag går in, sätter mig vid ett bord och häller upp av kaffet i en pappersmugg. Pepparkakan får vara. Föredragshållaren har vitt hår, trotskijmustascher, lediga jeans och en enkel fläckfri skjorta. Den är rutig. En arbetarskjorta. Han ler förtroendeingivande mot oss och börjar tala om geologiska skikt i de bergarter som han undersökt. Det är väl det som står för kulturen då, tänker jag en aning förvirrad.  Människorna verkar däremot ha kommit bort i hanteringen. Men några måste ju ändå ha hackat sönder berget, tänker jag än mer förvirrat. Eller möjligen avses föredragshållaren själv, en bildad man, det både hörs och syns.  Som vi. Han behöver knappast besvära sig med att förklara några termer för oss på rätt sida om väggen, den som är så tunn men ändå så tjock. Mycket tjock. Vi är den rätta publiken och förstår vi inte riktigt allt så är det bara bra, det är ju mannen framför oss som skall framstå i en annan dager, någon att beundra och se upp till men ändå en enkel människa, som inte sätter sig på sina höga hästar. Nej, för höge farao. Och han nyper sig förnöjt i sin rutiga skjorta och ser ut över publiken som har trevliga kavajer eller  kjol och blus, åtminstone en stilfull tröja som jag själv. Ingen har arbetarskjorta.

   En vägg är en vägg och en del syns inte alls ens om de är där.