J ag undrar hur alla andra gör för att få respons på sina blogginlägg. Eller följare. Måste man vara snygg, ung och visa bilder på smink eller kläder? Alltså, ha sponsorer. Alternativt vara en hundrasexårig tv-kändis med krut i? Därmed inget ont sagt om denna frejdiga dam.    Nädå. Snarare är det väl så att texterna inte är så intressanta. Så är det ju med alla texter. Inget konstigt med det. Jag tröstar mig med att mitt skrivande är ett inre behov och att det inte känns så viktigt just att förmedla de tankar jag har. Men att skriva ner dem, det känns nödvändigt. Faktum är att det går att göra ändå, fast med hopknipen mun, hopknipen bloggmun. Jadå. G rönt är skönt, som det står i den gamla ramsan. Det är skönt att ändå vara en iakttagare, inte alltid med giftdrypande ögon men rätt ofta...  

I den inspirerande tv-serien Babel intervjuades nu senast författaren Bart Moyeart med anledning av att han fått årets Alma-pris, det pris som instiftats till minne av Astrid Lindgren. Han berättade hur han som barn formligen slukat hennes böcker och om de djupa spår som de satt i honom. Hur djupa insåg han inte förrän långt senare. Han kallade dem fundament, en sorts byggstenar som man bygger vidare på och som man aldrig riktigt förmår rasera. Eller ens vill.    När jag lyssnade till honom insåg jag vad jag alltid anat - att jag inte kunnat bli annorlunda än vad jag nu är. Och jag är annorlunda, åtminstone i jämförelse med människorna omkring mig, vilket nu inte skall tolkas i positiv mening. Ånej. Men jag har förstått att de där som är annorlunda finns, bara inte här och nu. Inte utanför knuten. Min knut. F ör att försöka förstå mitt dilemma räcker det egentligen med att blicka bakåt.    Ett: jag växte up som ensambarn, utan tillgång till lekkamrater, ...

A v en ren slump föll i min hand en roman av Nora Roberts, som jag inte kände till förut - men nu gör jag det. Borde väl, eftersom hon lär vara Amerikas mest lästa romanförfattare, enligt The New Yorker. Hon har sålt 500 miljoner ex över hela världen, varav 4 miljoner bara i Sverige. Märkligt att jag då har kunnat undgå henne.    Boken jag läste, under många sömnlösa stunder, var Dödlig besatthet , med originaltiteln The Collector . Oftast är originaltiteln bättre, så även här. Den handlar om jakten på ett stulet Fabergéägg, en ovärderlig dyrgrip ur siste ryske tsarens samlingar. Där finns spänning, humor och bestialiska mord, men framför allt oändliga dialoger av välkänt amerikanskt märke, vilket gjorde läsningen till ett effektivt sömnpiller.  Men till slut var jag klar.     N ora Roberts hemtrakter är Maryland, gammalt republikanskt säte med konservativa idéer och med den högsta medelinkomsten i USA. Där växte hon upp och där bor hon kvar. Direkt efter ...

B iblioteket är för alla. Där finns alla sorter, hög som låg.Jag kikar in i hörsalen och ser att det bara är föredragshållaren och assistenten där, hon som skall ordna med projektorn och se till att det finns kaffe och pepparkaka. Det skall talas om Kultur och människor på Kinnekulle. Intressant. Mina barndomstrakter. Säkert finns det något jag inte hört förut. Eller en hel del. Det är ju snart ett halvt sekel sen jag bodde där.      I väntan på att det skall bli dags sätter jag mig strax utanför salen, i ett av båsen med schackbräden. Det är ordnat så att dessa ligger vid en av ytterdörrarna. De och tidningshyllorna. Om man drar sig för att gå in genom huvudentrén, där det det är nära till böcker, oroväckande mycket böcker, och personalens vakande ögon, kan man lätt slinka in genom den för en pratstund med likasinnade, särskilt om det som i dag är bitande kallt ute. I båset bredvid sitter det vanliga gänget, de som inte hörs in till de större salarna och som kn...

J ag har just avslutat Maggie O'Farrells senaste bok Jag är, jag är, jag är och kan inte minnas att jag läst något liknande tidigare. Att hon kan gripa tag i en vet jag efter värmeböljan i somras när jag läste just om - en värmebölja. Kanske lockades jag av att ta del av andras vädervåndor, men snabbt insåg jag att annat fascinerade mig mera, nämligen djupdykningen i familjehemligheter. Beskrivningen av familjer i kris. En sedan länge gift man försvinner när han skall hämta tidningen. Så rullas det ena efter det andra upp. Perfekt bladvändare.    Så när jag fick syn på O´Farrells senaste väntade jag mig ett par timmars god och spännande läsning igen. Men riktigt så blev det inte. Här har hon åstadkommit något helt annorlunda. Boken är, vad jag kunnat utröna, självbiografisk och djupt personlig. Den handlar om sjutton olika tillfällen när hon har varit nära döden eller hade kunnat dö. Inte så muntert, kanske, men uppläget gör att man ändå fortsätter, för som katten tycks ...

J ag twittrar. Ibland, och bara om det dyker upp något intressant. Det gjorde det plötsligt, en kommentar om en i dag fyrtioårig författare och dotter till en av de akademiledamöter som fortfarande klamrar sig fast vid sin stol. Hon hade blivit publicerad med en artikel i The Guardian och innehållet var överraskande, eftersom det i svensk press tidigare bara antytts att vissa ledamöters anhöriga fått närgångna inviter av den numera rikskände ledaren för kulturscenen Forum. Jag talar förstås om Kulturprofilen. I denna artikel kunde jag läsa en utförlig beskrivning av hur hon som mycket ung hade låtit sig förföras av denne man. Eller, ja, förföras är nog att ta i. Hon verkar ha sett det hela som en inträdesbiljett till den inre cirkeln, om jag förstått rätt, och skyller på ungdomligt oförstånd. Oförståndiga har vi alla varit som unga, det förebrår jag ingen för, men det är just det här med "inträdesbiljetten"... F ör att göra en lång historia kort så hände följande. Efter e...